Psykisk instabilitet och arbetslivet

Paus från läsandet av gamla dagböcker på grund av psykisk instabilitet. Jag rådfrågade min terapeut om mitt projekt, vi kom fram till att det är dags att dra i bromsen så jag inte hamnar i diket igen. Det påverkade mig för mycket att läsa gamla minnen (vissa av dem ville jag inte veta av). Och hjärnan gick därefter på högvarv för jag funderade på olika sätt att skriva om det, vilket resulterade i att inget blev skrivet, jag kunde inte somna, jag blev mer orolig och stressad, fick kramper i strupen upprepade gånger (läs om akalasi). Samtidigt skulle jag komma i tid till jobbet, vilket är prio nummer ett.

Jag kommer fortsätta att skriva om min uppväxt och hur jag handskats med trichotillomani under åren, men bara i bloggen och när jag känner för det. Det kanske blir ofta, eller sällan - det kan jag inte svara på just nu.



Mina största framsteg har jag gjort de senaste åren, mycket tack vare min sambo och terapeut. De har fått mig att lägga en annan typ av press på mig som på flera sätt visat sig vara bra, samtidigt dåliga - för i slutändan pressade jag mig för mycket. Ett av de största framstegen jag gjort har med jobbet att göra. Förr trodde jag inte att "någon som jag" ens skulle kunna komma in i arbetslivet som "normalt folk". Vem skulle anställa någon som jag? Vart skulle jag möjligtvis kunna få jobba med keps/mössa på mig för att dölja mina kala fläckar och konstiga frisyr? Skulle jag ens kunna komma i tid till jobbet då jag måste anpassa det efter busstiderna? Jag skulle inte kunna ha lägenhet om jag inte hade ett jobb, och jag skulle inte kunna ha ett jobb och samtidigt bo hos mamma för det var för långt ifrån jobbet. Körkort fanns inte ens på kartan eftersom jag inte hade någon ambition eller ens pengar undanlagda. All min hopplösa tankeverksamhet var en enda ond cirkel med ett enda tema: "Jag duger inte till något, jag måste göra klart gymnasiekurserna först!".

Sen kollar vi på vart jag är idag: Jag har självförtroende och klarar utan större problem av att komma i tid och utföra arbetsuppgifter på jobbet, som jag förövrigt stortrivs på. Det finns alltid något att göra där; packa upp kläder, skor och övriga varor, hjälpa kunder, arbeta i kassan, städa butiken, städa på lagret osv. Kanske en dag per 2-3 månader är lugna och "sega". Att jag har något att göra med händerna har visat sig vara en mycket stor anledning till varför jag trivdes från början. Jag är fortfarande kvar där på arbetsträning men är extrapersonal (med betalt) ibland. Nästa steg är någon typ av anställning och det är där mitt fokus ska ligga just nu - hår på huvudet eller inte, utvilad eller inte. Jag får fortfarande ha "en jävligt dålig dag", men i så fall ska jag ringa och sjukanmäla mig i tid.

Rekommenderar er att kolla in den här tjejens blogg, hon har också trichotillomani: Trichjournal

Sysselsätt händerna och låt huden/håret vara.

Lättare sagt än gjort, men det kan vara till hjälp att lugna ett oroligt sinne. Som jag skrivit tidigare i bloggen så finns det olika typer av så kallade fidget toys. Dessa är till för att sysselsätta händerna och leda uppmärksamheten till något som inte innebär allt från att dra hårstrån och pilla hud till att sysselsätta barn som behöver ha något att pilla med för att kunna koncentrera sig - exempelvis i skolan har jag hört.

(Pics from Couchsurfs.co)
Prylarna finns här: COUCHSURFS

Skulle vilja köpa flera stycken olika! Har också fått höra att man kan hitta fidgets i hälso-butiker. I övrigt har jag hittat en sida på svenska som har i butik: - ABC Leksaker

Psykodynamisk psykoterapi

"En viktig utgångspunkt i PDT är att psykiska symtom är meningsbärande och möjliga att förstå. De uppstår som en följd av att individen, ofta på ett omedvetet plan, försöker hantera och lösa motstridiga och problematiska relationer och inre konflikter. [...] En annan utgångspunkt är att individens livshistoria, särskilt de första åren, har stor betydelse för den vuxna människans liv. I psykodynamisk psykoterapi arbetar man därför delvis med att bearbeta relationer, upplevelser och minnen från klientens tidiga livshistoria och att i ljuset av denna tolka och förstå klientens liv här och nu, med allt vad det innebär av relationer, känslor och livsmönster." - Kerstin Twedmark (Psykologiguiden.se)

Grundtanken är, som jag förstår den, att gräva i sitt förflutna för att förstå nuet. Det vill säga: från barndomens första år till tonåring till idag. Vad har hänt? Trauman som barn? Har jag haft problem med dessa trauman upprepade gånger under barndomen och även längre fram? Det verkar, för mig, vara en teknik som kan få mig att förstå hur jag har blivit och varför jag tänker och reagerar som jag gör när jag känner ångest. Inte bara varför jag rycker hår, det vet jag är för att känna mindre ångest (även fast det ofta följs av ångest). Men VARFÖR får jag ångest? Jag vill förstå allt som hänt, vill känna saker jag glömt att jag upplevt och det är för att jag ska läka genom att acceptera att vissa hemska saker har hänt.

Jag har påbörjat terapin på egen hand genom att söka upp gamla dagböcker, journaler från skolsystrar och blogginlägg (bland annat hela min dagbok från både Lunarstorm och Helgon - de består av över 130 sidor men textstorlek 10). Nästa gång jag träffar min terapeut så ska jag inkludera henne i processen.

Kolla runt lite på Psykologiguiden.se, jag har än så länge inte hittat något om varken tricho- eller dermatillomani men man kan ställa frågor till dom som publiceras på hemsidan. Jag ger er rådet att göra just det för att se vad ni får för respons. Jag kommer göra samma sak.