Jag har plockat hår från mitt huvud i 20 år..

Jag räknade nyligen ut att mitt tidigare påstående om när det började är fel. Det började sommaren då jag skulle börja 4:an i mellanstadiet och det borde rimligtvis varit år 1997 eftersom jag gick ut 6:an år 2000.

Det är 20 år sedan! Jag var 9 år då det började och nu har jag nyligen fyllt 30. Det stämmer ibland att man blir klokare med åren. Jag är mer påläst nu än vad jag varit förr och jag är mer fri från den negativa påverkan som trichotillomani innebar för mig när jag var yngre. Men jag har lite svårt att greppa att det faktiskt gått tjugo år.

En annan sak om osynliga sjukdommar: Jag är lättpåverkad av att det är höst och en svag bris av ångest och otillräcklighet visade sig redan tidigt i September. Det var och är mycket som händer runt om mig och jag försöker att hålla mig över vattenytan samtidigt som jag ibland stelnar till av rädsla inför att drunkna så att säga. Jag vill aldrig igen må så dåligt som förra året då jag blev sjukskriven. Det var skrämmande. Jag har stöd och verktyg, jag flyter inte omkring utan land i sikte. Det finns ett mål med mitt läkande och livet består inte bara av svart och vitt, det finns faktiskt en hel regnbåge av färger där emellan och jag älskar det. Jag fortsätter att ha hopp om framtiden även om jag stundvis är lite låg.

Nästa inlägg kommer säkert vara mer muntert för jag håller på en väldigt glad nyhet också som är relevant för den här bloggen :) Ha det gott!

Psykodynamisk psykoterapi

"En viktig utgångspunkt i PDT är att psykiska symtom är meningsbärande och möjliga att förstå. De uppstår som en följd av att individen, ofta på ett omedvetet plan, försöker hantera och lösa motstridiga och problematiska relationer och inre konflikter. [...] En annan utgångspunkt är att individens livshistoria, särskilt de första åren, har stor betydelse för den vuxna människans liv. I psykodynamisk psykoterapi arbetar man därför delvis med att bearbeta relationer, upplevelser och minnen från klientens tidiga livshistoria och att i ljuset av denna tolka och förstå klientens liv här och nu, med allt vad det innebär av relationer, känslor och livsmönster." - Kerstin Twedmark (Psykologiguiden.se)

Grundtanken är, som jag förstår den, att gräva i sitt förflutna för att förstå nuet. Det vill säga: från barndomens första år till tonåring till idag. Vad har hänt? Trauman som barn? Har jag haft problem med dessa trauman upprepade gånger under barndomen och även längre fram? Det verkar, för mig, vara en teknik som kan få mig att förstå hur jag har blivit och varför jag tänker och reagerar som jag gör när jag känner ångest. Inte bara varför jag rycker hår, det vet jag är för att känna mindre ångest (även fast det ofta följs av ångest). Men VARFÖR får jag ångest? Jag vill förstå allt som hänt, vill känna saker jag glömt att jag upplevt och det är för att jag ska läka genom att acceptera att vissa hemska saker har hänt.

Jag har påbörjat terapin på egen hand genom att söka upp gamla dagböcker, journaler från skolsystrar och blogginlägg (bland annat hela min dagbok från både Lunarstorm och Helgon - de består av över 130 sidor men textstorlek 10). Nästa gång jag träffar min terapeut så ska jag inkludera henne i processen.

Kolla runt lite på Psykologiguiden.se, jag har än så länge inte hittat något om varken tricho- eller dermatillomani men man kan ställa frågor till dom som publiceras på hemsidan. Jag ger er rådet att göra just det för att se vad ni får för respons. Jag kommer göra samma sak.

Depression och läkning

Jag är tillbaka i bloggen igen! Mitt uppehåll varade för att jag på grund av stress, ångest och annat som jag inte vill gå in på blev sjukskriven. Det tog mig några månader att lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan igen, men jag klarade det!

Med håret är det inte så stor skillnad, jag rycker fortfarande av det från många delar av kroppen - men jag är OKEJ med det. Jag döljer inte huvudet för jag snaggar det minst 1 gång var 10:e dag, jag trivs att visa mig i snaggat oavsett om det är på jobbet eller när jag handlar. Nu mår jag bra igen. Jag vill gärna dela med mig av hur det var att må som sämst men just nu går det inte, det ligger för nära.

Jag tar mitt läkande på stort allvar nu och kommer göra allt jag kan för att fortsätta hålla balansen. I processen måste jag acceptera att jag har mått svindåligt under långa perioder av mitt liv, så jag läser. Jag letar, hittar och läser ALLT gammalt som jag någonsin skrivit; dagböcker, bloggar, skolsyster-journalen och psyk-journalen. Det kommer att bli jobbigt, men jag måste bearbeta alla jobbiga minnen för att kunna gå vidare. Den idén är min egen, den kommer inte från min terapeut.

Skriver snart igen!
Ta hand om er!