Nu är jag med i tidningen! (Allers nr 8, 2018)

Nu händer det! I veckans nummer av Allers veckotidning (nr 8, 2018) kan man läsa artikeln om mig där jag berättar hur trichotillomani påverkat mitt liv och min uppväxt. Jag är nöjd med texten och glad för att de valde just den bilden. Jag är också glad för att just Emilie Aune var den som hörde av sig och frågade om jag var intresserad av en intervju. Hon var trevlig att prata med :) Jättebra skrivet! Här är en överblick:

Jag har plockat hår från mitt huvud i 20 år..

Jag räknade nyligen ut att mitt tidigare påstående om när det började är fel. Det började sommaren då jag skulle börja 4:an i mellanstadiet och det borde rimligtvis varit år 1997 eftersom jag gick ut 6:an år 2000.

Det är 20 år sedan! Jag var 9 år då det började och nu har jag nyligen fyllt 30. Det stämmer ibland att man blir klokare med åren. Jag är mer påläst nu än vad jag varit förr och jag är mer fri från den negativa påverkan som trichotillomani innebar för mig när jag var yngre. Men jag har lite svårt att greppa att det faktiskt gått tjugo år.

En annan sak om osynliga sjukdommar: Jag är lättpåverkad av att det är höst och en svag bris av ångest och otillräcklighet visade sig redan tidigt i September. Det var och är mycket som händer runt om mig och jag försöker att hålla mig över vattenytan samtidigt som jag ibland stelnar till av rädsla inför att drunkna så att säga. Jag vill aldrig igen må så dåligt som förra året då jag blev sjukskriven. Det var skrämmande. Jag har stöd och verktyg, jag flyter inte omkring utan land i sikte. Det finns ett mål med mitt läkande och livet består inte bara av svart och vitt, det finns faktiskt en hel regnbåge av färger där emellan och jag älskar det. Jag fortsätter att ha hopp om framtiden även om jag stundvis är lite låg.

Nästa inlägg kommer säkert vara mer muntert för jag håller på en väldigt glad nyhet också som är relevant för den här bloggen :) Ha det gott!

Flyttat och jobbar

Hej! Jag har inte glömt bort bloggen! Det är mycket som händer omkring just nu så jag har tagit en liten paus. Kan säga att det bara är bra saker som händer så det är inget att oroas för. Jag, sambo och katt har flyttat till större lägenhet (från hyres till bostadsrätt) nu i början av juni. Och nu har jag kört mina första dagar som semestervikarie -vilket jag är jätteglad över. Kommer att jobba fler timmar och dagar än vad jag är van vid men jag känner på mig att det här kommer bli en bra sommar! Vi hörs när vi hörs, har bara mobilen att skriva från nu. Ha det gott!

Böcker jag ska läsa och svar från biblioteket

Fick snabb leverans från Amazon UK där jag hittade de här två böckerna! Återkommer längre fram med en recension. Den ena är som en egen hjälpreda för att sluta dra hår - vilket jag fortfarande tror är omöjligt att helt lyckas med. Den andra är en självbiografi av en terapeut.

Jag har fått svar av biblioteket angående en av böckerna jag föreslog: "Den bok som du lämnat som inköpsförslag ”A complete guide to Trichotillomania” finns endast som e-bok och inte hos oss. Eftersom detta är specialistlitteratur tycker jag att du ska ta kontakt med sjukhusbiblioteket som kan göra sökningar i databaser som inte är tillgängliga för oss här på folkbiblioteket. De titlar vi har hittat är alla e-böcker som man måste ha lösenord för att komma åt."

Fine, ha era regler och sök bara på begränsade ställen. Må satan lägga virus i alla befintliga e-böcker. Jag skrev en titel till men det fick jag inte svar på. Är det inte tillåtet att beställa in från Amazon? Får inte specialistlitteratur förekomma på folkbibliotek? Ska inte vanliga människor kunna söka upp ett långt/komplicerat namn på en diagnos? Nähe.

Psykisk instabilitet och arbetslivet

Paus från läsandet av gamla dagböcker på grund av psykisk instabilitet. Jag rådfrågade min terapeut om mitt projekt, vi kom fram till att det är dags att dra i bromsen så jag inte hamnar i diket igen. Det påverkade mig för mycket att läsa gamla minnen (vissa av dem ville jag inte veta av). Och hjärnan gick därefter på högvarv för jag funderade på olika sätt att skriva om det, vilket resulterade i att inget blev skrivet, jag kunde inte somna, jag blev mer orolig och stressad, fick kramper i strupen upprepade gånger (läs om akalasi). Samtidigt skulle jag komma i tid till jobbet, vilket är prio nummer ett.

Jag kommer fortsätta att skriva om min uppväxt och hur jag handskats med trichotillomani under åren, men bara i bloggen och när jag känner för det. Det kanske blir ofta, eller sällan - det kan jag inte svara på just nu.



Mina största framsteg har jag gjort de senaste åren, mycket tack vare min sambo och terapeut. De har fått mig att lägga en annan typ av press på mig som på flera sätt visat sig vara bra, samtidigt dåliga - för i slutändan pressade jag mig för mycket. Ett av de största framstegen jag gjort har med jobbet att göra. Förr trodde jag inte att "någon som jag" ens skulle kunna komma in i arbetslivet som "normalt folk". Vem skulle anställa någon som jag? Vart skulle jag möjligtvis kunna få jobba med keps/mössa på mig för att dölja mina kala fläckar och konstiga frisyr? Skulle jag ens kunna komma i tid till jobbet då jag måste anpassa det efter busstiderna? Jag skulle inte kunna ha lägenhet om jag inte hade ett jobb, och jag skulle inte kunna ha ett jobb och samtidigt bo hos mamma för det var för långt ifrån jobbet. Körkort fanns inte ens på kartan eftersom jag inte hade någon ambition eller ens pengar undanlagda. All min hopplösa tankeverksamhet var en enda ond cirkel med ett enda tema: "Jag duger inte till något, jag måste göra klart gymnasiekurserna först!".

Sen kollar vi på vart jag är idag: Jag har självförtroende och klarar utan större problem av att komma i tid och utföra arbetsuppgifter på jobbet, som jag förövrigt stortrivs på. Det finns alltid något att göra där; packa upp kläder, skor och övriga varor, hjälpa kunder, arbeta i kassan, städa butiken, städa på lagret osv. Kanske en dag per 2-3 månader är lugna och "sega". Att jag har något att göra med händerna har visat sig vara en mycket stor anledning till varför jag trivdes från början. Jag är fortfarande kvar där på arbetsträning men är extrapersonal (med betalt) ibland. Nästa steg är någon typ av anställning och det är där mitt fokus ska ligga just nu - hår på huvudet eller inte, utvilad eller inte. Jag får fortfarande ha "en jävligt dålig dag", men i så fall ska jag ringa och sjukanmäla mig i tid.

Rekommenderar er att kolla in den här tjejens blogg, hon har också trichotillomani: Trichjournal

Now you can read my blog in any language you choose!

My statistics tells me I have some visitors from other countries, welcome! Try the translator-bar to the top right.
Nu har jag fixat en enkel översättnings-gadget som finns längst upp till höger i bloggen. Testa gärna!

Forskning "BFRB Precision Medicine Initiative"

Se där, det finns mer forskning! I USA har The TLC Foundation fått ihop 2 miljoner dollar för att kunna genomföra det här i tre storstäder; Boston, Los Angeles och Chicago. Förhoppningsvis kan de komma fram till en mer effektiv metod att "bota" en BFRB. Just den här delen gillar jag: "These approaches use detailed behavioral, genetic, and biological indicators to describe an individual pattern of disease in order to develop individualized treatments."



Läs mer här: BFRB Precision Medicine Initiative Launches Nationwide
Och här: BPM: A Strategic Research Initiative

När jag började rycka loss hår som barn..

Vill först varna för att innehållet kan vara triggande för vissa av er som också har trichotillomani. Innehåller närbild på en hårrot.
Jag vet, det kan tyckas vara jättekonstigt för anhöriga, eller vem som helst annars. Men jag kan säga såhär: det är ungefär som att visa en chokladkaka till en chokladälskare som försöker dra ner på sockret.







Mitt första hårstrå drog jag loss från huvudet hemma i soffan framför TV:n. Det hade visats en reklamfilm för shampoo som handlade om hur bra det skulle verka från roten och ut. Jag frågade en av mina föräldrar om en hårrot verkligen såg ut sådär, ja det gör den var svaret. Föräldern drog loss några (eller ett) hårstrå från sitt eget huvud för att visa mig. Jag tyckte inte att det såg ut som i reklamen så jag tog från mitt eget huvud men fick inte med någon rot alls. Förstod ingenting.

Det var sommarlov, jag är ganska säker på att jag hade slutat 3:an eftersom att min lärare i 4:an var den första som fick reda på att mitt hår-ryckande var ett problem. Efter den där reklamfilmen så pillade jag med håret igen och drog loss flera efter varandra för att se om jag fick med någon hårrot. Mamma såg vad jag höll på med och sa till mig att sluta. Pappa såg också vad jag höll på med och gissa vad, han sa likadant. Den ena föräldern skulle senare skylla på den andra som hade visat från sitt eget huvud hur hårroten ser ut, vilket inte skulle leda någon vart. Bara dagar senare satt jag i en av gungorna i trädgården och pillade bort hår från benen, det var minst lika spännande som håret på huvudet.

Inför skolstarten hade jag minst en kal liten fläck mitt på huvudet i "virveln". Vi gick till frissan med mig för att klippa upp längden så att det inte skulle vara lika tungt och därför täcka över fläcken. Men tyvärr så hade mitt "dåliga beteende" eskalerat under sommarveckorna och när jag väl satt vid skolbänken igen kunde jag inte sluta. Fram till skolstarten hade jag också fått se hur mina hårrötter såg ut, ändå fortsatte jag att dra hår och jag kunde inte förklara varför. Jag skyllde aldrig på föräldern som visat mig en hårrot, jag skyllde däremot länge på reklamfilmen.


PHOTO CREDIT TO TRICHPICS @INSTAGRAM

Såhär ser roten ut för mig, stor som på bilden för jag tittar så nära på den. Därefter drar jag den mellan läpparna - den är kall och aningen fuktig. Efter bara en liten stund kan jag inte "använda" den längre för då har den torkat. Varje hårrot som ser ut sådär biter jag av och tuggar på en stund. Jag vet att risken finns att det kan samlas en "hårboll" i magsäcken, den där skräckbilden har jag sett. Men jag bryr mig inte? Och att det blir kala fläckar igen för jag fortsätter att dra loss hår, bryr mig inte. Ingen som gör det här medvetet tänker logiskt kring det här, rätta mig om jag har fel. Men att vara helt inne i det man pysslar med och bara noppra loss hår utlöser något lugnande i hjärnan som triggar belöningscentrumet. Att rycka håret är lugnande, det dämpar ångesten. Men framför spegeln därefter då man ser kala fläckar bara bli större och större ökar ångesten.

Och så är man fast i en ond cirkel.

MEN DET FINNS ETT LJUS I MIN TUNNEL! Jag är som sagt just nu fortfarande OKEJ med att jag rycker hår. Jag är okej med att vara flintis - jag ser faktiskt ganska så bra ut i det och jag blir accepterad för det.

Skin peeling / En enligt mig "äcklig ovana" jag utsätter mina fötter för.

Ok, nu ska jag klämma fram ytterligare en hemlighet. Jag HATAR fötter, ändå kan jag inte låta bli att pilla på mina för att få bort precis ALL hård hud. Jag drar loss huden tills jag blöder och får halta till jobbet dagen därpå. Jag tänker inte visa bilder på det här, inte idag i alla fall. Vill du se exempel så sök på det här: "skin peeling feet" på google. Sånt sysslar jag med var och varannan dag och jag kan inte låta bli det! Lite frustrerande på sommaren då jag gärna går barfota samtidigt som jag inte vill att någon ska råka se underdelen av mina fötter.

Så länge jag minns har jag rivit av naglarna, inte bitit. Hårda huden på fötterna såg jag pappa klippa eller till och med skära av med kniv då jag var liten. Jag själv började med det (och kunde inte "få nog") efter att jag kom hem från en festival 2010 eller 2011 som hade varit fruktansvärt regnig. Skor, strumpor och fötter var genomblöta. Det blev torr hud av hela underdelen av fötterna som jag kunde pilla bort, men det slutade inte där.

Jag äter inte huden, det finns vissa som gör. På facebook finns en grupp som många med dermatillomani är medlem i. Jag frågade om de anser att skin-peeling skulle vara en del av det. Vi antar det. Jag har viss pli på mig när det gäller finnar/pormaskar och liknande i ansiktet, men jag vill egentligen klämma ut allt på hela kroppen. Ibland tar jag en nål som hjälp och såklart så blir det ärr efter det.

Obs! Jag tycker att MITT skin-peelingbeteende är äckligt. Rent allmänt är det ett märkligt beteende som allt annat. Det betyder inte att jag tycker att andras liknande historier är äckliga. En tjej hörde av sig till mig och berättade att hon inte kunde sluta pilla i näsan. (Haha, kanske ni tänker), men jag kan inte heller sluta. Det blir småsår i näsan om man pillar för mycket och dem är det lika frestande för mig att pilla bort sårskorpor i näsan som om sårskorpan vore på armbågen. Förstår ni hur jag menar? Hoppas det. Jag menar inte att förolämpa någon. Ni får gärna höra av er med era berättelser.

Några läsvärda saker

De senaste åren har jag hittat en del läsvärda saker om trichotillomani och dermatillomani, här är två av de senaste:

# Här säger de att det är svårare att sluta dra sitt hår än att sluta röka. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det påståendet, men det kanske stämmer? Independent UK: "Obsessively picking your split ends is actually a medical condition"

# The Mighty: "15 People Answer What It's Really Like to Live With a Body-Focused Repetitive Behavior"

Jag har gjort en sida på facebook för den här bloggen (och för en del relaterade länkar jag delar). Vill ni gilla/följa så finns den här: https://www.facebook.com/TrichSwe/