My statistics tells me I have some visitors from other countries, welcome! Try the translator-bar to the top right.
Nu har jag fixat en enkel översättnings-gadget som finns längst upp till höger i bloggen. Testa gärna!
måndag 27 mars 2017
Forskning "BFRB Precision Medicine Initiative"
Se där, det finns mer forskning! I USA har The TLC Foundation fått ihop 2 miljoner dollar för att kunna genomföra det här i tre storstäder; Boston, Los Angeles och Chicago. Förhoppningsvis kan de komma fram till en mer effektiv metod att "bota" en BFRB. Just den här delen gillar jag: "These approaches use detailed behavioral, genetic, and biological indicators to describe an individual pattern of disease in order to develop individualized treatments."
Läs mer här: BFRB Precision Medicine Initiative Launches Nationwide
Och här: BPM: A Strategic Research Initiative
Läs mer här: BFRB Precision Medicine Initiative Launches Nationwide
Och här: BPM: A Strategic Research Initiative
När jag började rycka loss hår som barn..
Vill först varna för att innehållet kan vara triggande för vissa av er som också har trichotillomani. Innehåller närbild på en hårrot.
Jag vet, det kan tyckas vara jättekonstigt för anhöriga, eller vem som helst annars. Men jag kan säga såhär: det är ungefär som att visa en chokladkaka till en chokladälskare som försöker dra ner på sockret.
Mitt första hårstrå drog jag loss från huvudet hemma i soffan framför TV:n. Det hade visats en reklamfilm för shampoo som handlade om hur bra det skulle verka från roten och ut. Jag frågade en av mina föräldrar om en hårrot verkligen såg ut sådär, ja det gör den var svaret. Föräldern drog loss några (eller ett) hårstrå från sitt eget huvud för att visa mig. Jag tyckte inte att det såg ut som i reklamen så jag tog från mitt eget huvud men fick inte med någon rot alls. Förstod ingenting.
Det var sommarlov, jag är ganska säker på att jag hade slutat 3:an eftersom att min lärare i 4:an var den första som fick reda på att mitt hår-ryckande var ett problem. Efter den där reklamfilmen så pillade jag med håret igen och drog loss flera efter varandra för att se om jag fick med någon hårrot. Mamma såg vad jag höll på med och sa till mig att sluta. Pappa såg också vad jag höll på med och gissa vad, han sa likadant. Den ena föräldern skulle senare skylla på den andra som hade visat från sitt eget huvud hur hårroten ser ut, vilket inte skulle leda någon vart. Bara dagar senare satt jag i en av gungorna i trädgården och pillade bort hår från benen, det var minst lika spännande som håret på huvudet.
Inför skolstarten hade jag minst en kal liten fläck mitt på huvudet i "virveln". Vi gick till frissan med mig för att klippa upp längden så att det inte skulle vara lika tungt och därför täcka över fläcken. Men tyvärr så hade mitt "dåliga beteende" eskalerat under sommarveckorna och när jag väl satt vid skolbänken igen kunde jag inte sluta. Fram till skolstarten hade jag också fått se hur mina hårrötter såg ut, ändå fortsatte jag att dra hår och jag kunde inte förklara varför. Jag skyllde aldrig på föräldern som visat mig en hårrot, jag skyllde däremot länge på reklamfilmen.
PHOTO CREDIT TO TRICHPICS @INSTAGRAM
Såhär ser roten ut för mig, stor som på bilden för jag tittar så nära på den. Därefter drar jag den mellan läpparna - den är kall och aningen fuktig. Efter bara en liten stund kan jag inte "använda" den längre för då har den torkat. Varje hårrot som ser ut sådär biter jag av och tuggar på en stund. Jag vet att risken finns att det kan samlas en "hårboll" i magsäcken, den där skräckbilden har jag sett. Men jag bryr mig inte? Och att det blir kala fläckar igen för jag fortsätter att dra loss hår, bryr mig inte. Ingen som gör det här medvetet tänker logiskt kring det här, rätta mig om jag har fel. Men att vara helt inne i det man pysslar med och bara noppra loss hår utlöser något lugnande i hjärnan som triggar belöningscentrumet. Att rycka håret är lugnande, det dämpar ångesten. Men framför spegeln därefter då man ser kala fläckar bara bli större och större ökar ångesten.
Och så är man fast i en ond cirkel.
MEN DET FINNS ETT LJUS I MIN TUNNEL! Jag är som sagt just nu fortfarande OKEJ med att jag rycker hår. Jag är okej med att vara flintis - jag ser faktiskt ganska så bra ut i det och jag blir accepterad för det.
Jag vet, det kan tyckas vara jättekonstigt för anhöriga, eller vem som helst annars. Men jag kan säga såhär: det är ungefär som att visa en chokladkaka till en chokladälskare som försöker dra ner på sockret.
Mitt första hårstrå drog jag loss från huvudet hemma i soffan framför TV:n. Det hade visats en reklamfilm för shampoo som handlade om hur bra det skulle verka från roten och ut. Jag frågade en av mina föräldrar om en hårrot verkligen såg ut sådär, ja det gör den var svaret. Föräldern drog loss några (eller ett) hårstrå från sitt eget huvud för att visa mig. Jag tyckte inte att det såg ut som i reklamen så jag tog från mitt eget huvud men fick inte med någon rot alls. Förstod ingenting.
Det var sommarlov, jag är ganska säker på att jag hade slutat 3:an eftersom att min lärare i 4:an var den första som fick reda på att mitt hår-ryckande var ett problem. Efter den där reklamfilmen så pillade jag med håret igen och drog loss flera efter varandra för att se om jag fick med någon hårrot. Mamma såg vad jag höll på med och sa till mig att sluta. Pappa såg också vad jag höll på med och gissa vad, han sa likadant. Den ena föräldern skulle senare skylla på den andra som hade visat från sitt eget huvud hur hårroten ser ut, vilket inte skulle leda någon vart. Bara dagar senare satt jag i en av gungorna i trädgården och pillade bort hår från benen, det var minst lika spännande som håret på huvudet.
Inför skolstarten hade jag minst en kal liten fläck mitt på huvudet i "virveln". Vi gick till frissan med mig för att klippa upp längden så att det inte skulle vara lika tungt och därför täcka över fläcken. Men tyvärr så hade mitt "dåliga beteende" eskalerat under sommarveckorna och när jag väl satt vid skolbänken igen kunde jag inte sluta. Fram till skolstarten hade jag också fått se hur mina hårrötter såg ut, ändå fortsatte jag att dra hår och jag kunde inte förklara varför. Jag skyllde aldrig på föräldern som visat mig en hårrot, jag skyllde däremot länge på reklamfilmen.
PHOTO CREDIT TO TRICHPICS @INSTAGRAM
Såhär ser roten ut för mig, stor som på bilden för jag tittar så nära på den. Därefter drar jag den mellan läpparna - den är kall och aningen fuktig. Efter bara en liten stund kan jag inte "använda" den längre för då har den torkat. Varje hårrot som ser ut sådär biter jag av och tuggar på en stund. Jag vet att risken finns att det kan samlas en "hårboll" i magsäcken, den där skräckbilden har jag sett. Men jag bryr mig inte? Och att det blir kala fläckar igen för jag fortsätter att dra loss hår, bryr mig inte. Ingen som gör det här medvetet tänker logiskt kring det här, rätta mig om jag har fel. Men att vara helt inne i det man pysslar med och bara noppra loss hår utlöser något lugnande i hjärnan som triggar belöningscentrumet. Att rycka håret är lugnande, det dämpar ångesten. Men framför spegeln därefter då man ser kala fläckar bara bli större och större ökar ångesten.
Och så är man fast i en ond cirkel.
MEN DET FINNS ETT LJUS I MIN TUNNEL! Jag är som sagt just nu fortfarande OKEJ med att jag rycker hår. Jag är okej med att vara flintis - jag ser faktiskt ganska så bra ut i det och jag blir accepterad för det.
tisdag 21 mars 2017
Skin peeling / En enligt mig "äcklig ovana" jag utsätter mina fötter för.
Ok, nu ska jag klämma fram ytterligare en hemlighet. Jag HATAR fötter, ändå kan jag inte låta bli att pilla på mina för att få bort precis ALL hård hud. Jag drar loss huden tills jag blöder och får halta till jobbet dagen därpå. Jag tänker inte visa bilder på det här, inte idag i alla fall. Vill du se exempel så sök på det här: "skin peeling feet" på google. Sånt sysslar jag med var och varannan dag och jag kan inte låta bli det! Lite frustrerande på sommaren då jag gärna går barfota samtidigt som jag inte vill att någon ska råka se underdelen av mina fötter.
Så länge jag minns har jag rivit av naglarna, inte bitit. Hårda huden på fötterna såg jag pappa klippa eller till och med skära av med kniv då jag var liten. Jag själv började med det (och kunde inte "få nog") efter att jag kom hem från en festival 2010 eller 2011 som hade varit fruktansvärt regnig. Skor, strumpor och fötter var genomblöta. Det blev torr hud av hela underdelen av fötterna som jag kunde pilla bort, men det slutade inte där.
Jag äter inte huden, det finns vissa som gör. På facebook finns en grupp som många med dermatillomani är medlem i. Jag frågade om de anser att skin-peeling skulle vara en del av det. Vi antar det. Jag har viss pli på mig när det gäller finnar/pormaskar och liknande i ansiktet, men jag vill egentligen klämma ut allt på hela kroppen. Ibland tar jag en nål som hjälp och såklart så blir det ärr efter det.
Obs! Jag tycker att MITT skin-peelingbeteende är äckligt. Rent allmänt är det ett märkligt beteende som allt annat. Det betyder inte att jag tycker att andras liknande historier är äckliga. En tjej hörde av sig till mig och berättade att hon inte kunde sluta pilla i näsan. (Haha, kanske ni tänker), men jag kan inte heller sluta. Det blir småsår i näsan om man pillar för mycket och dem är det lika frestande för mig att pilla bort sårskorpor i näsan som om sårskorpan vore på armbågen. Förstår ni hur jag menar? Hoppas det. Jag menar inte att förolämpa någon. Ni får gärna höra av er med era berättelser.
Så länge jag minns har jag rivit av naglarna, inte bitit. Hårda huden på fötterna såg jag pappa klippa eller till och med skära av med kniv då jag var liten. Jag själv började med det (och kunde inte "få nog") efter att jag kom hem från en festival 2010 eller 2011 som hade varit fruktansvärt regnig. Skor, strumpor och fötter var genomblöta. Det blev torr hud av hela underdelen av fötterna som jag kunde pilla bort, men det slutade inte där.
Jag äter inte huden, det finns vissa som gör. På facebook finns en grupp som många med dermatillomani är medlem i. Jag frågade om de anser att skin-peeling skulle vara en del av det. Vi antar det. Jag har viss pli på mig när det gäller finnar/pormaskar och liknande i ansiktet, men jag vill egentligen klämma ut allt på hela kroppen. Ibland tar jag en nål som hjälp och såklart så blir det ärr efter det.
Obs! Jag tycker att MITT skin-peelingbeteende är äckligt. Rent allmänt är det ett märkligt beteende som allt annat. Det betyder inte att jag tycker att andras liknande historier är äckliga. En tjej hörde av sig till mig och berättade att hon inte kunde sluta pilla i näsan. (Haha, kanske ni tänker), men jag kan inte heller sluta. Det blir småsår i näsan om man pillar för mycket och dem är det lika frestande för mig att pilla bort sårskorpor i näsan som om sårskorpan vore på armbågen. Förstår ni hur jag menar? Hoppas det. Jag menar inte att förolämpa någon. Ni får gärna höra av er med era berättelser.
söndag 19 mars 2017
Några läsvärda saker
De senaste åren har jag hittat en del läsvärda saker om trichotillomani och dermatillomani, här är två av de senaste:
# Här säger de att det är svårare att sluta dra sitt hår än att sluta röka. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det påståendet, men det kanske stämmer? Independent UK: "Obsessively picking your split ends is actually a medical condition"
# The Mighty: "15 People Answer What It's Really Like to Live With a Body-Focused Repetitive Behavior"
Jag har gjort en sida på facebook för den här bloggen (och för en del relaterade länkar jag delar). Vill ni gilla/följa så finns den här: https://www.facebook.com/TrichSwe/
# Här säger de att det är svårare att sluta dra sitt hår än att sluta röka. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det påståendet, men det kanske stämmer? Independent UK: "Obsessively picking your split ends is actually a medical condition"
# The Mighty: "15 People Answer What It's Really Like to Live With a Body-Focused Repetitive Behavior"
Jag har gjort en sida på facebook för den här bloggen (och för en del relaterade länkar jag delar). Vill ni gilla/följa så finns den här: https://www.facebook.com/TrichSwe/
torsdag 16 mars 2017
När en jävla svacka inträffar
En dålig dag, en sån förbannat dålig dag. Såhär ser den ut från kvällen innan till nu: jag tar min medicin senast 22-23 men blir inte tillräckligt trött för att gå och lägga mig förrän klockan är 3 på natten. I övrigt är jag orolig, stressad och tankspridd så hjärnan får ingen ro alls. Mardrömmar.
Vaknar vid 9, hade somnat i soffan. Det gör ont i halsen och hela överkroppen (kramper för jag har också akalasi). Tar lite att äta, tar papaverin, lägger mig på rygg för att det ska gå över men somnar om. Samma procedur någon timma senare vilket resulterar i att jag ringer chefen och säger varför jag blir hemma från jobbet (arbetsträning), sen mår jag skit. Det gör ont och jag mår skit.
Jag har ologiska skulder för jag är hemma, det har jag varje gång oavsett orsak - det var samma då jag var sjukskriven. Jag ville bli frisk på en gång. Resten av dagen är jag i sängen, känner mig utmattad, värdelös, svettig och därför äcklig och ful. Att ha läst om hur jag hade det som barn och tonåring har visat sig vara väldigt svårt. Måste prata med min terapeut om hur jag ska gå vidare med det. Idag väljer jag att skriva om min dåliga dag, för tro mig, det finns många som har "en dålig dag" flera flera dagar i rad. Man ska inte behöva känna skam över att må väldigt dåligt. Jag hoppas att jag får en bättre och mer givande dag imorgon. Akalasin kan göra mig fysiskt handlingsförlamad, trichotillomani och självhat kan höra mig psykiskt handlingsförlamad. Båda på en gång är ingen bra kombo.
Vaknar vid 9, hade somnat i soffan. Det gör ont i halsen och hela överkroppen (kramper för jag har också akalasi). Tar lite att äta, tar papaverin, lägger mig på rygg för att det ska gå över men somnar om. Samma procedur någon timma senare vilket resulterar i att jag ringer chefen och säger varför jag blir hemma från jobbet (arbetsträning), sen mår jag skit. Det gör ont och jag mår skit.
Jag har ologiska skulder för jag är hemma, det har jag varje gång oavsett orsak - det var samma då jag var sjukskriven. Jag ville bli frisk på en gång. Resten av dagen är jag i sängen, känner mig utmattad, värdelös, svettig och därför äcklig och ful. Att ha läst om hur jag hade det som barn och tonåring har visat sig vara väldigt svårt. Måste prata med min terapeut om hur jag ska gå vidare med det. Idag väljer jag att skriva om min dåliga dag, för tro mig, det finns många som har "en dålig dag" flera flera dagar i rad. Man ska inte behöva känna skam över att må väldigt dåligt. Jag hoppas att jag får en bättre och mer givande dag imorgon. Akalasin kan göra mig fysiskt handlingsförlamad, trichotillomani och självhat kan höra mig psykiskt handlingsförlamad. Båda på en gång är ingen bra kombo.
måndag 13 mars 2017
Sysselsätt händerna och låt huden/håret vara.
Lättare sagt än gjort, men det kan vara till hjälp att lugna ett oroligt sinne. Som jag skrivit tidigare i bloggen så finns det olika typer av så kallade fidget toys. Dessa är till för att sysselsätta händerna och leda uppmärksamheten till något som inte innebär allt från att dra hårstrån och pilla hud till att sysselsätta barn som behöver ha något att pilla med för att kunna koncentrera sig - exempelvis i skolan har jag hört.
Skulle vilja köpa flera stycken olika! Har också fått höra att man kan hitta fidgets i hälso-butiker. I övrigt har jag hittat en sida på svenska som har i butik: - ABC Leksaker
(Pics from Couchsurfs.co)
Prylarna finns här: COUCHSURFS
Skulle vilja köpa flera stycken olika! Har också fått höra att man kan hitta fidgets i hälso-butiker. I övrigt har jag hittat en sida på svenska som har i butik: - ABC Leksaker
Föreslå böcker till stadsbiblioteket om trichotillomani
Igår gjorde jag något som jag borde ha gjort för länge sedan, skrivit upp böcker om Trichotillomani till Nyköpings stadsbiblioteks förslagslåda. Jag hoppas att man kan göra det här till alla bibliotek för i så fall kan ni där ute också göra det. Här är titlarna jag föreslog, de är inga jag läst men hoppas kunna göra snart.
När jag var liten så var det inte lika vanligt att sätta sig vid datorn för att ta reda på saker. Mina föräldrar och lärare hade ingen aning om vart de skulle vända sig eftersom det fanns ingen information tillgänglig på samma sätt. Ungdomar, det fanns inte ens mobiltelefoner man kunde ta bilder med! Det man gjorde var att fråga runt eller kanske kolla i böcker, men vad skulle man söka på? Jag tänker mig att dagens föräldrar vars barn rycker hår skulle möjligen kunna hitta diagnosens namn genom att söka på "rycka hår", därefter har de ett namn: trichotillomani. Därefter kan de, som gärna förlitar sig på böcker, kanske glädjas av att hitta något om det på biblioteket, trots att litteraturen är på engelska.
The Hair-Pulling Problem: A Complete Guide to Trichotillomania
How to Stop Pulling Out Your Hair!: Your Guide to Curing Trichotillomania
Det finns flera titlar tillgängliga på både Bokus och Adlibris.
När jag var liten så var det inte lika vanligt att sätta sig vid datorn för att ta reda på saker. Mina föräldrar och lärare hade ingen aning om vart de skulle vända sig eftersom det fanns ingen information tillgänglig på samma sätt. Ungdomar, det fanns inte ens mobiltelefoner man kunde ta bilder med! Det man gjorde var att fråga runt eller kanske kolla i böcker, men vad skulle man söka på? Jag tänker mig att dagens föräldrar vars barn rycker hår skulle möjligen kunna hitta diagnosens namn genom att söka på "rycka hår", därefter har de ett namn: trichotillomani. Därefter kan de, som gärna förlitar sig på böcker, kanske glädjas av att hitta något om det på biblioteket, trots att litteraturen är på engelska.
söndag 12 mars 2017
Trichster: En dokumentär om Trichotillomani
Jag har inte sett filmen ännu, tänkte bara tipsa om att den finns. Hitta mer information om den via facebook: TRICHSTERFILM
"Fifteen million Americans suffer from a disorder that most have never heard of. Trichotillomania is a body focused repetitive behavioral disorder that causes sufferers to pull out their hair." - TRICHSTER.COM
Det måste bli mer accepterat för en kvinna/flicka att ha rakat huvud!
När jag var liten och olyckligt ovetandes om att det fanns flera som jag, som drog loss hår från huvudet så brukade pappa ibland hota med att raka av håret på mig "för då skulle du inte ha något att dra av". Jag vägrade. Han föreslog lite mildare med peruk, jag vägrade. Alla barnen i skolan visste ändå hur jag såg ut med mina kala fläckar, man fick ju inte ha keps eller mössa på sig inomhus.
Som barn får vi fortfarande lära oss att pojkar har kort hår, tjejer har långt hår. Det vet jag för jag får frågan minst 2 gånger i veckan på jobbet av just barn. Antingen är frågan "är du en pojke eller flicka?" eller "Varför har du inget hår?". Jag tar inte illa upp när någon frågar, jag säger bara att jag kände för att skaffa mig en ny frisyr. Som tonåring och vuxen blir vi matade med budskapet att "vackra kvinnor /söta fickor ska ha långt hår". Kanske inte lika ofta nu som förr, men det finns fortfarande kvar! KVINNORS SKÖNHET SKA VÄL INTE BASERAS PÅ OM HON HAR HÅR ELLER INTE?! VAFAN! Tjejer, killar, vuxna och tonåringar, är det inte dags att vi slutar ha dessa fördomar om kvinnor med rakat hår:
- Är det en kille eller tjej?
- Så fult, haha en tjej med rakat huvud!
- Du kommer se ut som ett ollon om du rakar huvudet!
Eller: en kille/lesbisk/kriminell. (Jag har fått höra alla dessa ovan).
- Stackars människa, hon har säkert cancer.
Man ska inte behöva stå ut med mobbning i skolan för att man har en kort, rakad eller "konstig" frisyr. Man ska som vuxen inte behöva känna pressen av att ha peruk eller sjal för att dölja en stark och vacker kvinna som inte har hår på huvudet. Man ska inte heller behöva bli dömd bara för att man är just kvinna utan hår.
Det här är inget "Tyck-synd-om-mig-inlägg". Det här är ett UTROP till alla att jag vill se en förändring i samhället på hur vi ser på flickor/kvinnor med antingen väldigt kort hår eller rakat huvud. Tack vare THE BALDIE MOVEMENT vågade jag tillslut gå ut med min rakade skalle istället för att dölja det. Kolla gärna in den sidan. För mer information om Trichotillomani kan ni kolla in länkarna under fliken överst.
Obs! Som det står överst till höger i bloggen så är det ingen idé att skriva något kränkande här som kommentar, det kommer ändå inte att publiceras för allt granskas innan.
Ta hand om er! Oavsett om ni har långt eller kort hår ;)
Såhär ser jag ut idag; på jobbet, hemma och när jag handlar mat.
Det finns flera anledningar till varför vissa av oss kvinnor förlorar hår och rakar huvudet:
= TRICHOTILLOMANI, att rycka loss hår från huvud, kropp, ansikte eller alla delar av kroppen.
= ALOPECIA AREATA/TOTALIS, ofrivilligt fläckvis eller totalt håravfall från huvud
= CANCERBEHANDLING
= NÄRINGSBRIST VID ÄTSTÖRNINGAR
= ELLER UTAN NÅGON AV OVANSTÅENDE ANLEDNING, för att det är häftigt, snyggt och befriande, eller kanske som stöd till en anhörig som varit tvungen att raka huvudet.
Som barn får vi fortfarande lära oss att pojkar har kort hår, tjejer har långt hår. Det vet jag för jag får frågan minst 2 gånger i veckan på jobbet av just barn. Antingen är frågan "är du en pojke eller flicka?" eller "Varför har du inget hår?". Jag tar inte illa upp när någon frågar, jag säger bara att jag kände för att skaffa mig en ny frisyr. Som tonåring och vuxen blir vi matade med budskapet att "vackra kvinnor /söta fickor ska ha långt hår". Kanske inte lika ofta nu som förr, men det finns fortfarande kvar! KVINNORS SKÖNHET SKA VÄL INTE BASERAS PÅ OM HON HAR HÅR ELLER INTE?! VAFAN! Tjejer, killar, vuxna och tonåringar, är det inte dags att vi slutar ha dessa fördomar om kvinnor med rakat hår:
- Är det en kille eller tjej?
- Så fult, haha en tjej med rakat huvud!
- Du kommer se ut som ett ollon om du rakar huvudet!
Eller: en kille/lesbisk/kriminell. (Jag har fått höra alla dessa ovan).
- Stackars människa, hon har säkert cancer.
Man ska inte behöva stå ut med mobbning i skolan för att man har en kort, rakad eller "konstig" frisyr. Man ska som vuxen inte behöva känna pressen av att ha peruk eller sjal för att dölja en stark och vacker kvinna som inte har hår på huvudet. Man ska inte heller behöva bli dömd bara för att man är just kvinna utan hår.
Det här är inget "Tyck-synd-om-mig-inlägg". Det här är ett UTROP till alla att jag vill se en förändring i samhället på hur vi ser på flickor/kvinnor med antingen väldigt kort hår eller rakat huvud. Tack vare THE BALDIE MOVEMENT vågade jag tillslut gå ut med min rakade skalle istället för att dölja det. Kolla gärna in den sidan. För mer information om Trichotillomani kan ni kolla in länkarna under fliken överst.
Obs! Som det står överst till höger i bloggen så är det ingen idé att skriva något kränkande här som kommentar, det kommer ändå inte att publiceras för allt granskas innan.
Ta hand om er! Oavsett om ni har långt eller kort hår ;)
lördag 11 mars 2017
Psykodynamisk psykoterapi
"En viktig utgångspunkt i PDT är att psykiska symtom är meningsbärande och möjliga att förstå. De uppstår som en följd av att individen, ofta på ett omedvetet plan, försöker hantera och lösa motstridiga och problematiska relationer och inre konflikter. [...] En annan utgångspunkt är att individens livshistoria, särskilt de första åren, har stor betydelse för den vuxna människans liv. I psykodynamisk psykoterapi arbetar man därför delvis med att bearbeta relationer, upplevelser och minnen från klientens tidiga livshistoria och att i ljuset av denna tolka och förstå klientens liv här och nu, med allt vad det innebär av relationer, känslor och livsmönster." - Kerstin Twedmark (Psykologiguiden.se)
Grundtanken är, som jag förstår den, att gräva i sitt förflutna för att förstå nuet. Det vill säga: från barndomens första år till tonåring till idag. Vad har hänt? Trauman som barn? Har jag haft problem med dessa trauman upprepade gånger under barndomen och även längre fram? Det verkar, för mig, vara en teknik som kan få mig att förstå hur jag har blivit och varför jag tänker och reagerar som jag gör när jag känner ångest. Inte bara varför jag rycker hår, det vet jag är för att känna mindre ångest (även fast det ofta följs av ångest). Men VARFÖR får jag ångest? Jag vill förstå allt som hänt, vill känna saker jag glömt att jag upplevt och det är för att jag ska läka genom att acceptera att vissa hemska saker har hänt.
Jag har påbörjat terapin på egen hand genom att söka upp gamla dagböcker, journaler från skolsystrar och blogginlägg (bland annat hela min dagbok från både Lunarstorm och Helgon - de består av över 130 sidor men textstorlek 10). Nästa gång jag träffar min terapeut så ska jag inkludera henne i processen.
Kolla runt lite på Psykologiguiden.se, jag har än så länge inte hittat något om varken tricho- eller dermatillomani men man kan ställa frågor till dom som publiceras på hemsidan. Jag ger er rådet att göra just det för att se vad ni får för respons. Jag kommer göra samma sak.
torsdag 9 mars 2017
Forskning om Trichotillomani på Karolinska
Äntligen har jag hittat något som kanske kan ge resultat: forskning om ämnet i Sverige!
Läs det här: David Mataix-Cols forskargrupp.
Det står att de ska bland annat forska om Trichotillomani och Dermatillomani.
Jag kanske hör av mig till någon i den forskargruppen och frågar om jag kan vara till hjälp.
Läs det här: David Mataix-Cols forskargrupp.
Det står att de ska bland annat forska om Trichotillomani och Dermatillomani.
Jag kanske hör av mig till någon i den forskargruppen och frågar om jag kan vara till hjälp.
Depression och läkning
Jag är tillbaka i bloggen igen! Mitt uppehåll varade för att jag på grund av stress, ångest och annat som jag inte vill gå in på blev sjukskriven. Det tog mig några månader att lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan igen, men jag klarade det!
Med håret är det inte så stor skillnad, jag rycker fortfarande av det från många delar av kroppen - men jag är OKEJ med det. Jag döljer inte huvudet för jag snaggar det minst 1 gång var 10:e dag, jag trivs att visa mig i snaggat oavsett om det är på jobbet eller när jag handlar. Nu mår jag bra igen. Jag vill gärna dela med mig av hur det var att må som sämst men just nu går det inte, det ligger för nära.
Jag tar mitt läkande på stort allvar nu och kommer göra allt jag kan för att fortsätta hålla balansen. I processen måste jag acceptera att jag har mått svindåligt under långa perioder av mitt liv, så jag läser. Jag letar, hittar och läser ALLT gammalt som jag någonsin skrivit; dagböcker, bloggar, skolsyster-journalen och psyk-journalen. Det kommer att bli jobbigt, men jag måste bearbeta alla jobbiga minnen för att kunna gå vidare. Den idén är min egen, den kommer inte från min terapeut.
Skriver snart igen!
Ta hand om er!
Med håret är det inte så stor skillnad, jag rycker fortfarande av det från många delar av kroppen - men jag är OKEJ med det. Jag döljer inte huvudet för jag snaggar det minst 1 gång var 10:e dag, jag trivs att visa mig i snaggat oavsett om det är på jobbet eller när jag handlar. Nu mår jag bra igen. Jag vill gärna dela med mig av hur det var att må som sämst men just nu går det inte, det ligger för nära.
Jag tar mitt läkande på stort allvar nu och kommer göra allt jag kan för att fortsätta hålla balansen. I processen måste jag acceptera att jag har mått svindåligt under långa perioder av mitt liv, så jag läser. Jag letar, hittar och läser ALLT gammalt som jag någonsin skrivit; dagböcker, bloggar, skolsyster-journalen och psyk-journalen. Det kommer att bli jobbigt, men jag måste bearbeta alla jobbiga minnen för att kunna gå vidare. Den idén är min egen, den kommer inte från min terapeut.
Skriver snart igen!
Ta hand om er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)